Olle i Skratthult

Hjalmar Peterson, men mest känd för artistnamnet Olle i Skratthult, född 7 februari 1886 i Munkfors, död 1960 i Minneapolis. Han var en svensk-amerikansk sångare och bondkomiker. Efter att 1906 ha emigrerat till Minnesota etablerade han sig snart som en av svenskamerikanernas populäraste underhållare. Han drog från kust till kust med ett revysällskap som presterade det mesta i nöjesväg från Värmlänningarna till kupletter och bondkomik.

I USA började Peterson som farmardräng i Shafer, men slog igenom som sångare och aktör på en lantbruksmässa i Willmar. 1909-11 turnerade han i Sverige med svenskamerikanska kvartetter, och absorberade då Kalle Nämdemans och de andra inhemska bondkomikernas visor och maner. 1917 gifte han sig med norrländskan Olga Lindgren, som kom att bli stjärna under turnéerna fram till 1933, då makarna skildes.

Olle i Skratthult blev en institution i Svenskamerika. Kom inte hans grupp till Worcester, Jamestown, Rockford, Omaha, Tacoma eller San Francisco, då var svenskamerikanernas årsrytm ur led. När hans stjärna stod som högst reste han omkring med tjugotalet personer i tre stora Dodgebilar. Man tillbringade endast en kväll på varje plats och kunde då som i Chicago samla 1 000 åskådare. I New York stannade man ett par extra dagar för att göra grammofoninspelningar. Olles insjungning av Nikolina. År 1917 såldes i 100 000 exemplar; i svenskbygderna trodde man att det var Olle själv som diktat och komponerat denna den svenskamerikanska bondkomikensnationalsång.

Olle i Skratthult varken skrev texter eller trakterade instrument. Hans storhet låg på sångens, mimikens och historieberättandets områden. Så här skrev Erland Richter i tidningen Svea i Worcester: "Olle har en förmåga att se dum och klipsk ut i samma sekund, svordomen är honom främmande. Man märker att den finns i manuskriptet ibland, men aldrig på hans tunga. Och så sjunger han Svenska visor. Han är ingen Caruso. Knappast en John Forsell. Men han är Olle. Och det räcker bra. Han har på senare tid ökat publikens munterhet emedan han numera själf håller sig allvarsam, när han säger något riktigt roligt." 

Artisten, nästan lika berömd bland svenskamerikanerna som Charles Lindbergh, drabbades mot slutet av sin karriär av en dalande popularitet, orsakad av försämrade tider, minskande publikunderlag (emigrationens avtynande), det blev inte längre populärt att sjunga och tala på svenska (amerikaniseringstrycket). Den generöse Olle i Skratthult hamnade i misär. Det sökande allvar som oftast utgör gycklarens innersida förde honom till Frälsningsarmén. Olle i Skratthult blev frälst och fortsatte som sjungande frälsningssoldat.